I går var jag och Lina på jazzfestivalen. På scenen stod krukor med blommor i kolonier utplacerade på scenen, precis som på balkonger.
Vi gick mest dit för att dansa till Timbuktu och Damn!
Oj vad vi dansade, oj vad det svängde, oj vad jag älskar deras konserter!
...men va fan, är man gammal eller? ohängda snorungar som är lite för fulla och dansar in i fol a´la synth-dansen -92, ohängda snorungar som måste röka fast det är trångt och det är fett upplagt för att bränna hål på en fin jacka eller sätta lite eld på håret framför... Tur att det finns normala 28-åringar. De där medelålders är inte helt charmiga heller... jättefull, jätteful och dansa bugg(!!?!?) längst fram på konserten.... nääää jag säger då det, kan inte folk vara lite normala och dansa utan att knuffas och bara digga stenhårt tillsammans? Äh, skitsamma konserten var grym!
Angeliqe Kidjo som spelade innan är också rätt fantastisk, faktiskt. Där var inte kidsen irriterande, där var paraplyerna ett irritationsmoment. Ingen ser ju något. Jag såg en man som stod på tå och försökte speja och kika mellan paraplyerna för att få en glimt av artisten... Precis som jag verkade han inte se särskillt mycket, och precis som jag verkade det som att han gärna skulle vilja se konserten. Skillnaden mellan honom och mig var följande: Han hade själv ett paraply i handen. Hur tänker man då?
Nåjo. trots att det låter som att jag mest var irriterad hela tiden var jag inte det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar